Lovisa i Seoul

Jag har funderat mycket på det här med religion den senaste tiden. En av mina vänner här är katolik och min rumskompis pojkvän är muslim, så vi pratar väldigt mycket om det och jag inser att det inte hänt förut.  Som svensk kommer jag sällan i kontakt med troende, och speciellt inte med andra än protestanter. Eller kanske pratar vi bara inte om det, för att det anses omodernt och lite korkat. "Ett tecken på bristande källkritik", som en vän nyligen sa.

 

Idag besökte vi världens största kyrka, Megachurch. Det var ingen charmig byggnad och ingen speciellt charmig gudstjänst heller. Tusentals människor som vrålade ikapp med live-tv på storbildsskärm. Många satt och blundade och mumlade för sig själva samtidigt som de gungade fram och tillbaka. Det var händer upp i luften och AMEN! så högt att jag önskar att jag hade haft öronproppar. De sjöng sånger om hur alla människor är svaga och inte klarar av att stå eller gå utan gud. Jag kände mig väldigt obekväm, jag ville bara ut.

 

Bhuddismen är svårare att tycka illa om, hur otroende man än må vara. Vårt besök i templet var bara fridfullt och vackert. Somriga blommor en grå novemberdag, en svag doft av rökelse och en munk som slog på en trumma i meditativ takt. En välbehövd nervavning från livets höga tempo. Jag förstår att människor känner sig lockade att gå dit.

Men jag vet att jag inte kan säga så mycket om någon religion över huvud taget. Jag vet för lite och har inte sett alla sidor. Det blev extra tydligt när vi kom ut från Megachurch och två av mina kompisar fnös att protestanter var så konstiga. Nej. Det där var inte speciellt representativt för något jag sett i svenska kyrkan, men det är väl så det är med fördomar. Man vet för lite. Man ser bara en bild och sedan blir det sanning. Så är det nog för mig när det kommer till religion. Ibland kanske man bara ska försöka att inte tycka så mycket.