Från helvetet till paradiset
Vi landade i Cebu City tidigt på lördag morgon, efter en stökig sista dag i Seoul med tentor och utflyttning och farväl. Vi såg fram emot turkost vatten och vita stränder att koppla av på, men möttes av någonting helt annat. Cebu var väldigt fattigt. Aldrig har jag varit så medveten om att vara vit och "rik". Att gå ut var en obehaglig upplevelse av människor som stirrade, sprang efter oss, bad om pengar och mat. En kraftig stank låg som ett täcke över staden, liksom smuts och smog och blä. Maike lät meddela att hennes snor blivit svart och överallt sågs vita gamla gubbar med unga filippinska kvinnor. Låt oss säga att Cebu City inte var någon hit.
Det känns skevt att skriva om lyxen på ön Bohol här i samma inlägg, men det får gå ändå. Jag måste berätta om hur vackert det är. Det är något med himlen och havet som är så speciellt att jag nästan blir troende.
De här bilderna togs kl 06 på julaftons morgon, när vi var på väg till en båt som skulle ta oss runt på dagens äventyr. Anledningen till att vi åkte iväg så tidigt var för att vi skulle hinna se delfinerna i gryningen. Det gjorde vi. Det var riktig Disney-feeling när de hoppade iväg bort mot horisonten och den stigande solen. Ja, det var en fin julklapp till oss alla.
Vi tuffade vidare och kom fram till en ö mitt ute i ingenstans. Där fanns en marin nationalpark och vi rustades med cyklop och simfötter. Maike hade en undervattenskamera, men det går såklart inte att fånga på bild. Det var som att hoppa in i den bästa episoden av Planet Earth. Vattnet var blått och kristallklart och alla sortes fiskar och koraller verkade trivas som.... en fisk i vattnet. Som synes även jag.
En ihopsnickrad och föga imponerande kajak tog oss ut på djupare vatten där det ryktades om sköldpaddor. "No turtle, no pay", sa vår guide och hoppade i vattnet först för att leta efter de fridfulla små djuren. Det dröjde inte länge förrän han tittade upp igen med ett leende ansikte och sade åt oss att hoppa i. Först såg vi bara en, som sov. Det såg ut som en sten och var ungefär lika kul som att titta på en sten. Sedan kom en till simmande, sedan en till. Tillslut hade vi sex stycken simmade runtomkring oss. Vi var alldeles ensamma, jag, Marie, Elin, sköldpaddorna och kajaken. Jag kände mig så liten i det stora havet, och jag kände mig så fri.
