Lovisa i Seoul

 

För några dagar sedan såg vi filmen Behind Forgotten Eyes. Jag visste att det fanns en viss spänning mellan japaner och koreaner, men jag har inte vetat hur illa det var. Givetvis finns det två sidor av myntet, men det här var den ena sidan och den var smärtsam att se.

Under andra världskriget blev könssjukdomar ett stort problem när soldater började använda våldtäkt som ett vapen. För att råda bot på problemet bestämde sig Japan för att bygga "comfort zones" där soldaterna kunde våldta under mer kontrollerade former.  Man tillfångatog koreanska (och många andra nationaliteter, men en majoritet var koreaner) flickor som ibland inte var äldre än 12 år och transporterade dem till Japan där de fick agera sexslavar i många år. De fick knappt någon mat och inget betalt heller, men tvingades ändå ta emot besök av upp till 50 soldater om dagen. Många försökte fly, men lyckades aldrig. De ville ta livet av sig men hade inga redskap.

 

När kriget var över åkte de flickor som överlevt hem och låtsades som att inget hade hänt. De ville inte såra sina familjer, utan ljög om att de hade jobbat i fabriker. Många hade blivit sterila av våld, könssjukdomar och aborter, men inte ens deras framtida makar fick veta något. Skammen var stor och först på 80-talet började några vittna om det som hänt och om den posttraumatiska stress de fortfarande led av.

 

Vi fick höra många upprörande saker under de där 75 minutrarna som filmen pågick. Kvinnornas sorg, soldaternas erkännanden av fruktansvärda gärningar. Men mest störande av allt var nästan att höra att Japan inte vill erkänna att detta någonsin hänt. Japanska professorer som hävdar att vittnena ljuger.

 

Det går nog inte att sätta sig in i hur människor agerar i krig, när de tror att livet kommer ta slut nästa dag. Men människor som växer upp i fred och tar sig vidare till universitet, borde de inte veta bättre? Jag har bara sett en sida av det här myntet nu, men jag förstår att fortfarande finns spänningar mellan Korea och Japan.